Historia

Humanisticum fick sin början den 18 oktober år 1966, då en grupp ”fakultetsföreningar” – alltså ämnesföreningar – vid den dåvarande historisk-språkvetenskapliga avdelningen vid Helsingfors universitet hyrde en klubblokal vid Kaserngatan av frimurarna. Humanisticum fungerade dock i början inte som en självständig förening utan var i huvudsak ett organ som ämnesföreningarna använde sig av för att tillsammans förvalta klubblokalen.

HC:s funktionärskår bestod i början av två förtroendemän som skötte om ärenden som rörde klubblokalen. I föreningsform organiserade sig H

C först den 3 februari 1967 under namnet ”Humanististen opiskelijayhdistysten keskusjärjestö Humanisticum”. Samtidigt bestämde man att låta bli att införa Humanisticum i föreningsregistret, vilket möjliggjorde en lösare struktur. HC arrangerade redan från början gemensamma träffar för humanisterna, av vilka den mest bestående var julfesten som arrangerades första gången redan i december 1966.

Humanisticums roll som paraplyorganisation var under de första åren ännu ostrukturerad. I början var HC:s viktigaste uppgifter att sköta om klubblokalen och att dela ut HUS verksamhetsbidrag bland medlemsföreningarna. En annan viktig uppgift var att föra medlemsföreningarnas talan gentemot universitetet och utomstående parter. Humanisticums roll började snabbt utvecklas mot att även representera sina medlemmar på arbetslivshåll. Under 1960-talets slut diskuterades utbildningspolitiska frågor alltmer på HC:s möten och man gjorde en kartläggning om problem i studierna. År 1968 var Humanisticum och ämnesföreningarna tvungna att flytta bort från Kaserngatan på grund av störningar i nattfriden. Humanistföreningarna flyttade till Nya studenthusets C-trappa och Tiedekuntajärjestöjen Keskustoimintas utrymmen.

De centrala frågorna i universitetsreformen var under 1970-talet starkt kopplade till studentrörelsens inre partipolitiska maktkamp som spred sig från studentkåren till dess medlemsföreningar. I Humanisticum betydde politiseringen att man tog en tydlig vänsterinriktning. I början av decenniet kopplades HC:s verksamhet starkt till de vänsterinriktade paraplyorganisationerna, i synnerhet Ainejärjestöjen neuvottelukunta (ANK), som HC var med om att grunda år 1973.

Humanisticums verksamhet minskade under slutet av 1970-talet och vid decennieskiftet verkar Humanisticum ha lidit av brist på såväl pengar som aktiva. Det sista tecknet på föreningens liv i studentkårens arkiv är en ansökan om HUS föreningsunderstöd för året 1978, men när den faktiska aktiviteten i föreningen minskade framgår inte ur källorna. Nedgången i Humanisticum-aktivitet torde ändå ha att göra med ANK:s borttynande i slutet av 1970-talet och studentföreningarnas politiska dimension och partipolitiska tillhörighet, som den nya studentgenerationen inte kände sig bekväm med.

Behovet av en paraplyorganisation för historisk-språkvetenskapliga avdelningen fortsatte dock efter att Humanisticum tynat bort, och man gjorde ett försök att återuppliva föreningen redan år 1980. Då samlades man på Kronos ry:s initiativ för att diskutera vetenskaps- och utbildningspolitiska frågor, de humanistiska vetenskapernas situation och en ny form av samarbete. Det var meningen att såväl förbättra kommunikationen mellan studerande och undervisningspersonal som uppmuntra till att utveckla de humanistiska vetenskaperna under en tid då man kände att samhället ville förändra universitetet till en yrkeshögskola. Humanisticum var rätt okänt under denna tid och många blev överraskade när de blev påminda om dess existens.

Samarbetet ledde ändå inte till ett återupplivande av Humanisticum, utan man bestämde sig för att börja arbetet utan den stadgeenliga föreningsverksamheten som ansågs byråkratisk. Projektet resulterade år 1983 i samarbete med Finska studentkårers förbund i ett evenemang på Gamla studenthuset, där de humanistiska vetenskapernas situation diskuterades bland annat i form av en paneldiskussion. Till evenemanget skulle bjudas in viktiga aktörer, bland annat undervisningsministern, och på så sätt få till stånd en diskussionsöppning som skulle provocera och skapa positiv publicitet för humanismen. Många intresserade deltog i evenemanget och biljetterna såldes slut, men verksamheten fortsatte inte. Humanisticum återupplivades först i ett möte som hölls den 25 april 1988.

Verksamhetens återupplivande var inte problemfritt. Från början verkar det ha varit svårt att rekrytera aktiva från ämnesföreningarna till fakultetsföreningen. Redan i december 1990 sammankallades ett föreningsmöte för att diskutera ett möjligt upplösande av föreningen, men mötet bestämde enhälligt att fortsätta verksamheten. Det fanns ett behov för fakultetsföreningen i organiserandet av studeranderepresentanter i universitetets förvaltningsreform.

Det nya Humanisticum koncentrerade sig på att föra fram humanismens ideal. I stadgarna fastslogs det att föreningens uppgift, förutom att föra studenternas talan gentemot universitetet och förbättra deras påverkningsmöjligheter i förvaltningen, skulle vara att befrämja en kritisk och diskuterande attityd vid universitetet och i samhället. I föreningens verksamhet betonades den ideella sidan genom diskussionstillfällen och seminarier samt tidningen Metateesi som grundades 1989. Det viktigaste återkommande evenemanget var i början av 1990-talet den så kallade ”Humanismens dag”.

Humanisticums verksamhet var i början av 1990-talet i jämförelse rätt aktiv, men mot slutet av decenniet började problemen med att hitta aktiva igen öka. Några år klarade man inte av att ordna Humanismens dag, och slutligen försvann den också ur verksamhetsplanerna. Man var också tvungen att sluta publicera tidningen fast man genom att år 1977 byta dess namn till Humppa försökt lätta på dess linje för att hitta fler läsare och skribenter. Upplösandet av föreningen diskuterades igen på föreningsmötet år 1999. Även om majoriteten röstade för att fortsätta verksamheten, berättar mötets ringa deltagarantal sin sorgliga historia om bristen av intresse för fakultetsföreningen.

Nödvändigheten av att ha en funktionsduglig fakultetsförening visade sig mycket konkret vid hotet att humanistiska fakulteten skulle delas. Studenterna klarade av att i sista stund slå ned förslaget i konsistoriet den 23 oktober 2002. Därefter började fakultetsföreningen repa sig sakta men säkert. Utvecklingen var långsam då den krävde att man skapade ett fungerande samarbete med ämnesföreningarna på en helt ny bas och att man utvecklade en starkare föreningskultur. Samhörighetskänslan förstärktes av att humanistföreningarna flyttade till gemensamma utrymmen, till ”humanistklustret” i Nya studenthusets A-trappas femte våning år 2008. Föreningens registreringsprocess som många gånger blivit på hälft slutfördes år 2005, vilket också betydde ett ökat stöd från studentkåren.

Humanisticum föddes som humanistföreningarnas gemensamma klubblokalprojekt. I det hänseendet betydde slutet av humanistföreningarnas diaspora för Humanisticum en återgång till rötterna. Det nuvarande Humanisticum har på grund av en starkare föreningskultur mycket större potential än i början av förenings historia hade. Då fanns bara en mycket vag tanke om verksamhetsmodellen. De utmaningar som Humanisticum under åren har mött, såsom behovet av förnyelse och bristen av kontinuitet, har under decennierna förblivit väldigt lika. Däremot har hoten mot såväl humanisternas som studenternas ställning i samhället ändrats under åren. Humanismens ideal behöver sina förkämpar.

Denna korta historiköversikt är skriven av Lari Ahokas, Kersti Tainio och Pasi Pykälistö (red. och övers. Tomas Sjöblom). Ahto Harmo uppdaterades texten litet (30.1.2020).